Cuñaindianernas historia
Indiangruppen har inte bott på ögruppen mer än cirka 130 år. De kommer ifrån ett ganska otillgängligt djungelområde på fastlandet som de flytt ifrån. I århundrandraden utkämpade de strider med både andra indiangrupper som de kände sig hotade av, men också med styrkor ifrån Colombia, Frankrike, Spanien och Panama. Detta är ett folk som har fått offra mycket för sin frihet. Den sista striden utkämpade de 1925 när de stora cuñahövdingarna planlade den slutliga uppgörelsen, när deras område skulle rensas från oönskat främmande inflytande. Alla militärposteringar överfölls, alla vita administratörer, poliser, nybyggare dödades eller tvingades att fly. Efter denna seger utropade de republiken Tule (deras språk heter tulekaya) och hissade sin egen blåa flagga med ett hakkors på (Det är en urgammal symbol).

För några år sedan så var det några amerikanska affärsmän som började bygga ett hotell på en av öarna, men cuñas åkte dit och jämnade det med marken och körde iväg dem. De vill ha full kontroll över sitt territorium, därför så har de egna utbildade jurister till exempel som kan bevaka deras rättigheter. Sist jag var nere hos dem så berättade de att de hade kontakter med andra naturfolk i andra världsdelar och försöker stödja dem. Några som de nämnde var våra samer, så blir det uppror i Lappland, så vet Ni vilka som planlagt det! Än idag så firar de segern varje år med en veckolång fest där man genom ett regisserat skådespel berättar för de unga om vad man fått offra för sin frihet.

Idag så har de stor självbestämmanderätt och stiftar sina egna lagar. De har till och med rätt att ta ut skatt för besökande, som vill komma ut till öarna. Problemet idag är att kurirer, som i små, snabba båtar fraktar narkotika (på väg norrut mot USA) tar skydd i deras övärld. Det händer då och då att de tyvärr blir indragna i konflikter mellan narkotikakuirer och kustbevakning, som de inte är alls är inblandade i.

Samhälle
De lever i ett relativt klasslöst samhälle där mannens och kvinnans arbetsuppgifter är relativt väldefinierade även om än det kan förefalla som att mannen har något tyngre livsvillkor.
Varje morgon redan före soluppgången så kan man se byns män och många av kvinnorna ge sig iväg ut i sina kanoter in till fastlandets djungelområden. Där har man sina odlingar av majs, sötpotatis, manioka, sockerrör, peppar, kakaobönor, avokado och mango m.m.
Annars så är arbetsfördelningen den att männen samlar kokosnötter, hämtar ved i djungeln, reparerar huset, syr och lagar sina och sina söners kläder, väver korgar och täljer vackra träsaker. De är även duktiga fiskare och kan dyka djupa djupt ner i korallreven och fångar humrar, havssköldpaddor och jättekrabbor. Kvinnorna lagar maten, hämtar färskt vatten i fastlandets floder, hjälper till att lasta av kanoterna och städar huset. Sy molas är något kvinnorna får göra när dessa sysslor är avklarade.
Kvinnan väljer mannen hon vill gifta sig med och efter bröllopet så lever de ett antal år i hans svärmors hus och mannen måste då jobba åt sin svärfar, innan de kan börja tänka på något eget. Den äldsta kvinnan i familjen, ofta en far/mormor är familjens överhuvud och alla hemmets ägodelar tillhör kvinnan, så vill någon skilja sig (något som är väldigt ovanligt) så har mannen bara att plocka ihop sina kläder och gå. Flickor är högt prisade eftersom de förhoppningsvis kan hitta ny arbetskraft till familjen. För övrigt så är det delfinen istället för storken som kommer med de nyfödda barnen hos dem.
Cuñas bor i hyddor där de har ett kök och ett stort gemensamt sov och vardagsrum där de sover i hängmattor.
Män, kvinnor och barn samlas ett par gånger i veckan på kvällstid i något som kallas "kongresshuset" och som finns i alla byar. Där samlas man för att dela nyheter, diskutera gemensamma arbeten och lösa interna tvister. Här har byns män (överhuvudtaget så är män duktiga berättare och fantastiska på att använda bilder och symboler när de talar) en framträdande roll när de i hymner berättar händelser ifrån det förgångna. Detta kan vara ganska långdragna historier och i ett hörn står byns "ordningsman" och ger ifrån sig tjut med jämna mellanrum, när han ser att alltför många har nickat till och skriker "sov inte, lyssna".

Mytologi och riter
Cuñaindianerna har en väldigt rik mytologi och man kan nog säga att den har en avgörande roll för deras existens och deras berättigande som grupp. Enligt cuñaindianerna så har allt levande en själ och alla människor har även en tvillingsjäl (om än osynlig). Djuren har en gång varit människor. Det är därför som man före en jakt kan gå till en schaman och be honom föra ett villebråd till sig när man är ute i djungeln eftersom han har möjlighet att påverka djurets själ/vilja genom sina riter. Det är också därför, som man känner en skuldkänsla när man fångat en sköldpadda eller dödat ett byte (kan inte även vi få den känslan?). Alla växter är medicinalväxter. Det gäller bara att förstå hur och till vad man ska använda dem. Även växterna har en gång haft tal, men det är något som de har förlorat.
Man har 2 namn på djur och växter. Ett som man använder på dagen och ett annat på natten. I denna tanke ligger tron, att när mörkret sänker sig (och då blir det verkligen mörkt där, eftersom antalet gatlyktor är minimalt) så är det andra mörkare krafter som tar över. Därför så låter man alltid en oljelampa stå och brinna på natten för att hålla nattens onda andar på avstånd.
Vid begravningen så läggs den döda i en hängmatta, som är nedgrävd i marken.

Varje hem har också sin "terapeutiska armé" förvarad i en papplåda. Det är ett stort antal figurer uthuggna i balsaträ, som genom att badas i örtbad och genom röken från brända kakao/pepparbönor och medicinmännens sång kan "få liv". Av dem kan man få råd och vägledning antingen direkt eller senare i drömmens form. Kanske ett alternativ till våra frågespalter i tidningarna.
Av okänd anledning så är antalet män, som är albinos exceptionellt hög bland Cuñas och eftersom solen är så stark och deras hud så känslig så kan de inte utföra traditionellt manligt arbete. De måste ändå bidra till familjens välmående, så de är hänvisade till de sysslor som kvinnorna traditionellt gör, däribland att sy molas. Även homosexuella män är accepterade att sy molas, dock inte att bära dem i någon blus.